Phalaenopsis bellina
Välkommen till Karlstads Orkidéklubb

Hem  Möten  Medlem  Styrelsen  Stadgar  Galleri  Odlingsdata  Artiklar  Länkar  Protokoll

Artiklar

Cattleya aclandiae.

En av de minsta Cattleya-arterna är Cattleya aclandiae, blir kanske 10-15 cm hög. I toppen på bulben sitter oftast 2 klotrunda till ovala blad. Jag har märkt att bladformen varierar hos en och samma individ beroende på hur mycket ljus plantan får.Odlas den med för lite ljus blir bladen mer avlånga än runda och utvecklar få eller inga mörka fläckar – det är osannolikt att sådana årsskott blommar. Mer ljus behövs – jag har odlat min planta i söderfönster under många år och har vanligen upp till två blomningsperioder om året, en under försommar och ytterligare en under hösten. Detta sammanhänger med att arten vanligen har två tillväxtperioder under året. 

Plantan börjar växa tidigt på året, någon gång under jan – feb. Den producerade årsbulben står färdigvuxen under senare delen av våren. Tillväxtshastigheten är beroende av temperaturen, jag försöker hålla en dagstemperatur av åtminstone normal inomhustemperatur kring 20ºC. Under soliga vinter-vårdagar blir det betydligt varmare, jag vill inte gärna stänga persiennerna under denna tidiga del av året, utan menar att det är viktigt för många orkidéer att de får så mycket ljus som möjligt under denna ljusfattiga årstid. 

Nattetid åstadkommer jag en temperatursänkning genom att öppna lite mera på fönstergläntan. Här måste jag se upp, det kan vara ordentligt kallt utomhus under feb-mars, en nattsänkning ned till 15ºC är önskvärd. Jag har flera gånger varit nere kring 10ºC nattetid, har inte märkt att det gör någon iakttagbar skillnad i tillväxthastighet bara dagstemperaturen kommer upp kring en 20 - 25ºC. Om antalet solskenstimmar varit stort under denna tidiga tillväxt blommar plantan i regel under försommaren. C. aclandiae skiljer sig från många andra Cattleya arter då blomknopparna utvecklas utan att vara skyddade av en blomskida. Man kan ganska tidigt se ned mellan de båda utväxande bladen om det finns några blomknoppar eller ej.

Den andra tillväxten kommer igång under sommaren. Nu är ljusmängden i regel inget problem och den producerade bulben brukar bli stor och kraftig med nästan klotrunda, svartfläckade blad. Det är framförallt denna bulb från tillväxtperioden under sommaren som har störst sannolikhet att producera blommor. Plantan producerar inte så många blommor, kanske upp till tre stycken, men i gengäld är de mycket stora i förhållande till plantans storlek och så doftar de gott.

När jag inhandlade min C. aclandiae från Christiansens Gartneri var den planterad i plastkruka med bark/torv kompost. Efter att i orkidélitteraturen läst att arten med sina tjocka rötter lättast låter sig odlas på bark, omplanterade jag min planta. Som brukligt lade jag ett glest lager färsk vit- och björnmossa på barkbiten och sedan surrades plantan fast ovanpå. Jag upptäckte efter en tid att de rötter som lyckades växa runt barkbiten till dess baksida växte betydligt bättre där än rötterna bland mossan på framsidan. Det verkar som rötterna är mycket känsliga mot något i denna kompost av vit- och björnmossa, eller kanske är det något i kranvattnet som tillsammans med mossan bildar ämnen som rötterna inte tycker om.

Från årsskottet växer upp till tre tjocka rötter fram, så det är viktigt att detta fåtal verkligen växer ut ordentligt på barkbiten. Det hände mig tidigare att de nya rötterna genast slutade att växa då de stötte på kompostmaterialet. Resultatet kunde i sämsta fall bli korta rotstumpar från det utvecklande årsskottet som då fick lita till sin försörjning från äldre rötter från bakomvarande bulber. Jag har nu helt enkelt tagit bort allt mossmaterial från barkbiten och börjat vattna med uppsamlat rumstempererat regnvatten. Jag kan bara konstatera att regnvatten är bra för rötterna hos C. aclandiae. Nu har jag rötter som är över 20 cm långa, eller så långa som barkbitsstorleken tillåter, och äldre rötter skjuter också gärna nya sidorötter.
Kanske är det just detta med regn- eller destillerat vatten som är hemligheten bakom att lyckas med C. aclandiae. Arten är i många orkidéböcker betraktad som svårodlad.


Kyliga, åtråvärda skönheter.

Coelogyne (Sölågyne) är ett stort släkte med mer än 200 arter vars utbredningsområde sträcker sig från Kina och Himalaya genom sydost Asien, Indonesien, Filippinerna och Stilla havs öarna inklusive Fijiöarna. Släktnamnet Coelogyne har att göra med dess djupt urgröpta stigma.
Många Coelogyne arter är inhemska för Indien, där den största mängd av arter återfinnes på Khasi Hills, en liten del av Himalaya, i Meghalaya. Här växer arter som ex. Coel. corymbosa, cristata, elata, flaccida, fimbriata, nitida, ochracea, alla kallväxande. De växer relativt högt upp på sydsluttningen av Himalayamassivet och under vintern kan temperaturen periodvis nå fryspunkten. Temperaturen för dessa arter bör endast undantagsvis överskrida 25°C under sommaren. Arter såsom Coel. barbata, lentiginosa, mooreana och ovalis återfinnes på något lägre höjd och odlas tempererat, lägsta nattemperatur kan någon gång falla ned mot 7 - 10°C. under vintern utan att skada plantorna. I sin naturliga miljö växer merparten av arterna som epifyter på träd, ofta i massiva klumpar som kan vara flera meter i omkrets och kan då bestå av hundratalet bulber, medan ett fåtal påträffas växande på stenar och klippor (litofyter).

De har oftast två-bladiga bulber, antingen grupperade tätt samman på en kort rotstock (rhizom) eller utspridda längs ett krypande rhizom. Bladen varierar mycket både i storlek, form och textur. Blomning inträffar en gång per år och blomstänglarna kommer ofta i stort antal, sällan ensamma. Stänglarna, som kan vara rakt nedhängande, halv-hängande eller upprätta, bär enstaka till mängder av relativt stora blommor som slår ut en efter en eller alla samtidigt. Blomfärgen är variabel, från vit till brun, gul eller grön och blommorna är vanligen silkes-pappers tunna. Sepalerna är jämförelsevis större än petalerna.
De flesta arter vill ha rejält med ljus, ungefär som för Cattleya. Undvik direkt solbelysning, vilket annars kan ge brännskador på bladen. Arterna ska definitivt ha betydligt mer ljus än Phalaenopsis för även om bladen blir kraftiga och mörkt gröna reduceras antalet blommor.

Alla arter måste ha ordentlig dränering, oberoende om de är planterade i krukor eller träkorgar. Eftersom de växer till övervägande delen som epifyter, tolererar rötterna inte stagnanta förhållanden. Omplantering bör endast ske när det är absolut nödvändigt, då de inte gärna tolererar störningar. Kallväxande till tempererade arter har en tydlig tillväxtperiod följt av en mer eller mindre uttalad viloperiod. I odling lämnas dessa plantor helt torra under viloperioden. Det är nödvändigt att respektera en viloperiod vid låga nattemperaturer för att, i kombination med rikligt ljus, inducera blomning kommande vår.
Det är enbart de rena arterna som brukar förekomma i odling, främst beroende på att det fåtal hybrider som har skapats genom åren är mycket sällsynta och eftertraktade. De lättaste variterna för hemodling återfinns dessutom bland de rena arterna. Dessa rekommenderas främst på grund av sin relativa lätthet i odling, som om korrekt tillämpad belönar sin odlare med en överväldigande blomprakt under våren

Följande arter är små och kompakta plantor, som relativt lätt anpassar sig till odling på fönsterbrädan. Kom dock ihåg att samtliga arterna måste få rejält med ljus under sin viloperiod under vintern om de ska blomma framgångsrikt under den kommande våren och att de alla är kallväxande.

Coelogyne ochracea (Sölågyne åkrasea) är en alldeles underbar orkidé som tycks ha allt en hemodlare kan önska sig. Plantan är liten och kompakt, blir upp till 25 cm hög. Viloperioden avslutas i och med att det nya skottet börjar att tillväxa i början av det nya året. Blomstängeln kommer från insidan av det nya skottet medan det fortfarande är ganska ungt och upp till ett dussin små, underbart väldoftande blommor utvecklas under våren. Blommorna är rent vita med läppen smakfullt färgsatt av gult och orange. Hållbarheten hos blommorna är omkring tre veckor. Då vanligtvis flera nya skott tillväxer varje säsong, kan många blomstänglar förväntas. Inom några få år har plantan fördubblat sin storlek och ger då en magnifik upplevelse under blomningsperioden, men blir ändå aldrig för stor att lätt kunna hanteras.

Snarlika och väldoftande är också Coel. nitida och Coel. elata. Den upprättstående blomstängeln hos Coel. nitida kommer från föregående års bulbbas och har mellan 5 till 8 blommor. Dessa är vita med två gula rödomgärdade fläckar på läppen. Blommar vanligen från mars till maj med cirka en månads hållbarhet.

Coel. elata bär mellan 6 till 10 blommor på en upprättstående stängel, omkring 15 cm lång. Blommorna är stora, vita, vaxartade och mycket väldoftande. Läppen är något fransad med ett centralt mörkgult band och två längsgående orangefärgade upphöjningar. Blommar vanligen från februari till maj.

En lika åtråvärd art är Coel. corymbosa (kårymbåsa). Denna art är något mindre än Coel. ochracea, bulberna är nästan fyrkantiga och tätsittande på en kort rotstock, omkring 5 cm höga och 3 cm breda. Bladen blir cirka 12 cm långa och utgår från toppen av bulben. Den halvhängande blomstängeln kommer ur det nya skottet och bär mellan 3 till 5 blommor, där varje blomma blir upp till 8 cm tvärsöver. Sepalerna och de smalare petalerna är gräddvita. Läppen är också vit, framåtriktad, och har två klargula punkter omgärdade av bruna band. Blommar i sitt hemland från april till juni. Blommorna är svagt doftande. Hållbarheten är gott och väl tre veckor. När denna art inte blommar kan den kanske förväxlas med Coel. ochracea, men den växer på mycket högre höjder, i djupare skugga och har tjockare blad. Denna lilla vackra planta kan under perfekta förhållanden bli helt översållad av blommor.

Coelogyne cristata (kristata) har under flera decennier varit mycket populär och beskrivs ofta som en orkidé för nybörjare rekommenderad för inomhusodling. Ibland kan enorma plantor påträffas, vilka har odlats på fönsterbrädan under många år och de kan verka vara totalt bortglömda. Ofta växer de i små krukor så bemängda med bulber att nya bulber måste produceras ovanpå de äldre. Ju större planta desto bättre blommor, ju mer bulberna växer uppe på varandra och formar en stor massa desto fler blir blommorna. Det är just i denna situation som plantan trivs och förutsatt att den får allt det ljus den behöver, kanske till och med att placera den utomhus under sommaren, belönar den odlaren med en förbluffande mängd osedvanligt vackra vita blommor. De gulgröna tättsittande nästan helt runda bulberna blir upp till 6 cm höga. I toppen sitter två avsmalnande blad som blir upp till 30 cm långa och 3 - 5 cm breda. Blommorna framkommer på korta stänglar, vilka växer ut från basen av föregående års bulber, i regel någon gång mellan januari till mars. Blomstängeln blir ungefär lika lång som bladen och bär mellan 3 till 9 vågiga, snövita blommor vilka kan bli upp till 10 cm tvärsöver. Läppen är vackert färgad av fem längsgående gyllengula, håriga upphöjningar. Hållbarhet upp till en månad. En egendomlig egenhet inträffar hos Coel. cristata när blomknopparna är nära att slå ut. På detta stadium blir knopparna brunaktiga med ett skrumpaktigt, ohälsosamt utseende som kan skapa oro hos odlaren. Utseendet är naturligt och inom ett par dagar öppnar sig knopparna och uppenbarar blommornas fulla skönhet.

Det är ett underligt faktum att denna planta frodas och blommar rikligt för en del odlare medan den hos andra aldrig vill blomma. Det kan tyckas vara ett mysterium. Uppenbarligen finns det många olika kloner av denna orkidé där förmodligen en del är mer blomvilliga än andra. För en orkidéart med ett utbredningsområde där de klimatologiska förhållandena varierar mycket, producerar naturliga varianter som sinsemellan kan uppvisa stor variationsrikedom. Förr i tiden då stora mängder av Coel. cristata insamlades från olika delar från sitt utbredningsområde exporterades både sådana som tillväxte och blommade dåligt såväl sådana som var rikblommande och välväxande. Möjligen kan det idag fortfarande finnas hemodlare som kämpar med plantor som aldrig har och sannolikt aldrig kommer att blomma. Kanske det viktigaste från början är att försäkra sig om att just den variant man tänker inhandla växer bra och visar tecken på att tidigare ha blommat eller står med blomknopp.

C. cristata;
var. alba eller hololeuca - helvita blommor utan minsta spår av gult på läppen. Relativt långt avstånd mellan bulberna.
var. citrina eller lemoniana - de fransade längsåsarna på läppen är citrongula.
var. maxima -  sepaler och petaler är bredare och större, blommorna överlägsan i form och storlek, än de övriga varianterna.
var. chatsworth -  blommor av ordinärt utseende, vanligen större och ofta mer än 8 blommor på en stängel.
En variant som blommar 8 - 10 veckor senare än de uppräknade typer lär också förekomma.

Vad jag tyckt mej märka är att de mest omvårdade, älskade, gödslade, osv.......plantor är just dom som vanligtvis aldrig blommar. Sådana plantor däremot som inte har omplanterats sedan länge, som alltid ställs ut i trädgården under sommaren, som framåt hösten "glöms bort" tills efter den första frostnatten och som har de mest skrumpna bulberna är just de plantor som brister ut i enorma blomsterkaskader och vinner alla möjliga utmärkelser åt sin förvånade ägare.

Dessa Coelogyne arter växer vilda på sydsluttningarna av Himalayamassivet på en höjd mellan 1500 - 2500 m.ö.h. Under sommarmånaderna mellan april till september, då monsunvinden för med sig nära nog dagliga regnskurar, får plantorna enorma mängder vatten. Det är också under denna period som plantorna är i tillväxt. Under hösten då regnen avtar mognar bulberna. Plantorna växer ofta på mossbevuxna grenar vilket bidrager till att bibehålla fuktighet bland rötterna under lång tid fastän regnfallen upphört framåt senhösten. Under vintern avsatts ofta kraftig frost.

Odling av dessa arter är dock inte utan problem. De anses direkt olämpliga i uppvärmda rum. Under hösten måste de få relativt låga temperaturer, kring +10°C åtminstone nattetid, (klarar temperaturer ned mot fryspunkten utan att ta skada (om de är vana vid det)) för att initiera blomning. Sommartid bör de också odlas under svala förhållanden, men tolererar dock högre temperaturer under kortare perioder. Jag vill nog mena, i likhet med många andra orkidésläkten, att skillnaden i temperatur mellan dag och natt har stor betydelse för blominitiering. Med undantag för de kallaste månaderna erbjuder vårt nordiska klimat nära nog ideala temperaturförhållanden för dessa Coelogyne arter. -"Nu äntligen står min cristata med en begynnande blomstängel, men så har jag ju haft den ute i trädgården till långt in på hösten", sa en röst i telefonen strax efter jul.
 
Blombenägenheten hos Coelogyne är mycket känslig för omplantering, i vissa fall kan det ta flera år innan plantan blommar igen. Istället för en genomgripande omplantering, om det verkligen är nödvändigt, överför hela plantan utan sönderdelning till en större kruka och fyll upp runt kanterna med lämplig kompost eller om möjligt avlägsna en del av den gamla komposten uppifrån runt plantan utan att ta den ur krukan, var försiktig så rötterna inte skadas, och ersätt den med ny. Omplantering bör ske efter det att plantan blommat färdigt och i samband med att växtperioden har startat frampå våren. Just med tanke på att omplantering bör ske sällan måste komposten vara hållbar. Detta kan uppnås genom tillsats av icke nedbrytbart material, ex. frigolit eller leca. Själv använder jag lika delar av frigolit- och lecakulor uppblandad med bark och nedklippt björn- och vitmossa. Krukorna bör vara vida och låga ex. Weibulls lökkorg, tillverkad i nätmönstrad plast, vilket avsevärt förbättrar dränering och lufttillträde. En del orkidéamatörer tillverkar själva sina korgar av kycklingnät, medan andra föredrar träkorgar. Gemensamt för dem alla är att först bekläda insidan av korgen, både botten och sidorna, med ett lager hel vitmossa. Detta förhindrar att kompostmaterialet faller ur korgen samt att bibehålla fuktighet under längre tid. Det kan också vara en god idé att, då plantan kommit på plats i korgen, lägga ett lager hel vitmossa ovanpå komposten mellan bulberna.

Vattningsförhållandena för Coelogyne är likartad som för Dendrobium. Plantorna vattnas rikligt under vår och sommar när de är i tillväxt, för att få rejäl bulbstorlek. Kraftiga bulber är också en förutsättning för många och stora blommor. Som tidigare påpekats får dessa plantor kopiösa mängder vatten under monsunsommaren i sitt hemland. Detta betyder att plantor i odling aldrig bör torka ut speciellt mycket under sommaren. Under denna period kan plantorna få svag näringstillförsel och om möjligt sprayas dagligen.

Under vintern måste plantorna ha en kraftig vila, komposten bör då få vara så torr som möjligt utan att förorsaka alltför kraftig skrumpning av bulberna. Spraya bladverket några gånger per vecka för att förhindra kraftig skrumpning av bulberna. En viss skrumpning av bulberna är välgörande då detta, i kombination med mycket ljus, befrämjar blomvilligheten kommande vår.

Vattningen bör igångsättas så snart det nya skottet börjar att växa, detta är särskilt viktigt hos Coel. ochracea. Om denna art hålls alltför torr medan skottet är relativt ungt kan de nya bladen bli täckta av en klibbig substans, som om den inte tvättas av äventyrar utvecklingen av hela skottet och därmed också blomstängeln. För dig som ändå inte lyckas bör ge plantan mera ljus dock utan att bränna bladen så kanske den vill belöna dej med den mängd blommor som plantan är kapabel till, nästa år.

Visst finns det många andra Coelogyne arter tillgängliga, men de rekommenderade arterna är sådana man i regel lyckas bättre med i inomhusmiljön, då de till skillnad från många andra arter bättre klarar det torrare inomhusklimatet. Somliga arter kan bli extremt storvuxna, speciellt de mer varmväxande vilka inte är att rekommendera. Dessa kräver stort utrymme och fodrar mycket ljus under större delen av året. Då deras blommor är ganska kortlivade ger de dåligt utbyte i förhållande till den plats de kräver.


Cattleya skinneri

Jag bröt sönder min barkmonterade Cattleya skinneri under våren år 2000. På denna barkbit har hon suttit sedan Brasilienimporten 1987, det blir 13 år. Tretton år av ostörd tillväxt och omkring 3500 vattningar har givit en i fönsterbänksodlingssammanhang enorm planta. Jag har vid flera tillfällen skurit av sidoskott som tenderat att växa utanför barkbiten och givit bort dessa till orkidévänner och bekanta.

Jag var tvungen, plantan hade blivit ohanterligt stor för min fönsterbänksodling, och med plantans sakta klättrande uppför barkbiten försköts tyngdpunkten på sådant sätt att hela barkmontaget hängde mer vågrätt än lodrätt. De klubbformade långsträckta bulberna blir upp till 40 cm långa, och med sex ledande årsskott hade jag i år sex blomstänglar. Det var säkert mer än sextio, 10 cm stora blommor, utslagna samtidigt, ungefär en vecka efter EOC i Köpenhamn. Min planta tillhör den vårblommande varianten, det lär finnas en variant som blommar direkt efter avslutad tillväxt under hösten. Under hela vintern vilar min planta med sina gröna blomskidor mellan de båda bladen i toppen på bulberna. Blomskidorna brukar bli bruna och intorkade under vintern och detta är inget att ängslas över, det ingår i plantans naturliga årscykel. I en del litteratur står att man bör klippa upp och öppna dessa torra blomskidor för att undvika risken att de späda blomknopparna i botten på skidan ska ruttna. De senaste åren har jag struntat i detta och det har gått bra, kanske kan det bero på att fönsterbänksodling ger lägre luftfuktighet än växthusodling och därmed liten risk för röta i blomskidorna. Du ska inte låta dig luras och klippa bort hela blomskidan i tron att allt har vissnat ned, för under våren sväller de små, späda blomknopparna upp med ansenlig hastighet och bryter själva igenom sin bruna skyddande skida.